Hur kommer det sig att en del människor anser sig ha rätten att nedvärdera andra, oftast okända människor, för att de inte har samma åsikt eller är socialiserade på samma sätt?

Är det verkligen "de andra/den andre" som det är fel på när man själv efter bara ha läst lite text kallar dem/den för idiot, psykon, puckon, värdelösa människor eller vad det nu kan vara? Hur kommer det sig att man höjer sig själv så till skyarna och tror att man representera något ultimat tillstånd och ser motsatsen som näst intill psykotiskt? Oftast sker det här tillsammans med uttryck som : "Jag bryr mig inte" vilket tydligen i själva verket är precis vad man gjort. Man har bemödat sig att dels tänka tankarna men oftast ( i bloggar) även brytt sig om att tala om hur värdelös denna person är som inte passade en själv.

En tanke är, att oftast sker detta när den andre hinner säga först det som man själv tänker och detta gör att man utsätter sig själv för en kortslutning. Man skall ge igen på något som man i själva verket tänkte själv samtidigt. Eftersom man då sitter i en sits där man i sin ensamhet har blivit degraderad måste man omedelbart höja sin egen status igen och då genom att t.ex blogga om det så att man bland "vänner" får tillbaka sin status, får lite medhåll eller kanske enbart skriva av sig.

Receptet är troligtvis att man får sån självkänsla att man verkligen inte bryr sig och i stället inser att olikheter finns. Många gånger sker detta i samband med en besvikelse över en situation som man i förväg redan gett önskescenario. Hela tiden handlar det om hur man själv föreställer världen. Att kalla andra för idioter när de inte är som du, talar ett tydligt språk hos dem som du verkligen vill skall bry sig.


Läs även andra bloggares åsikter om självkänsla, värderingar, åsikter, syndrom