Kvällen igår var trevlig. Den blev visserligen alldeles för "blöt" för att kännas bra idag men det var en "god tur". Vi samlades på O'Learys och det var kul att se så många som hade valt att dela gemenskapen. På O'Learys äter man gott, tittar på tv (om man vill) eller så kan man välja att utöva sporterna själv i form av sällskapsspel och framför allt biljard. Själv blev jag lurad till en tvekamp där en öl stod på spel. Företagets storvuxne Gotlänning imponerade och döljde en perfekt teknik mycket väl. När han satt sista bollen i rätt hål (första försöket) lägger han kön på bordet, vänder sig om och går samtidigt som han högt och tydligt säger; -Jag dricker Mariestad! Sen går han och sätter sig. När jag senare på kvällen försöker luska ut hur han har blivit så duktig, envisas han med att försöka intala mig att allt handlar om "fokusering". Med rätt fokus vinner man allt och jag envisas tillbaka med att det även kräver talang och det är den jag försöker få reda på lite om. Lyckas tyvärr inte.
För att gå händelserna i förväg (i ett annat inlägg kommer jag att ta upp en tidigare händelse som ger upphov till reflektion) så drabbar vi samman ytterligare en gång, lite senare på natten vid nästa etablissemang. Han tar tag i mig och säger att vi skall gå till baren. Jag förstår då att han vill bjuda på något och följer givetvis med snällt. Jag hör inte vad han beställer men jag ser vad bartendern plockar fram. Mjölk! Jag ursäktar mig, harklar mig och stammar fram:
- Vänta nu lite här. Du beställer väl inte en mjölkdrink till en som är laktosintolerant? ( i ett mera stabilt tillstånd känner han till detta) Han vänder på huvudet och svarar;
- Det är bara inbillning!
- Nej! svarar jag och tankarna far runt. Skall jag rucka på min regel nu när han är snäll och bjuder. Nej, men det kan jag ju inte. Magen kommer att bli helt förstörd.
- Joe!, säger han på perfekt gotländska. Du bare inbille dig att du inte tål mjölk.
- Nej, det gör jag inte, replikerar jag. Jag har fått det medicinskt testat och har beviset på papper i form av labbrapport.
Han får sina tre "White Russians" och vi går från baren. Han är 2 meter lång och en stadig bit med rakad hjässa. När han står där med sina tre "White Russians" i famnen och försöker lösa problemet i sin hjärna, ser han ut som ett barn som krampaktigt kramar sin teddybjörn. Han tittar på mig och så levererar hans hjärna (eller hjärta) ett svar som dock förmedlas genom hans mun;
- Ok! Jag får ge mig på den här, säger han bestämt. Han går iväg, bra tankad med sina tre "White Russians" i famnen. Det var sista gången jag såg honom den kvällen.


Läs även andra bloggares åsikter om white russian, drink, biljard, gotland, o'learys, personalfest