Ibland känner man sig så övergiven, som om man vore den enda i världen med problem och att alla runt omkring en lever i en, som för en själv ser ut som en, fantasivärld. Man sätter sig ner och funderar på sitt liv och det enda man känner är en stor saknad. I mitt fall är det ju ganska uppenbart vad jag saknar men det finns så mycket annat som inte är lika uppenbart. Jag saknar mina föräldrar, jag saknar mormor, morfar, farmor, syskon som jag aldrig fick och jag saknar just nu min dotter som valt att sova hos sin kompis. Men jag saknar även den där vännen som finns i vått och torrt som följt med sen barnsben. Något som jag aldrig blivit förärad med och som i en olycklig värld förstärker känslan av ensamheten.

Det finns många som anser att man inte skall gräva ner sig utan se gott på framtiden. Men är det alltid så enkelt? Har man verkligen inte rätt att ibland få känna sig som den mest övergivna människan i världen? Samtidigt funderar man på var man egentligen är på väg och om de mål man satt upp är riktiga mål eller bara ett sätt att klara av vardagen. Jag är 46 år och studerar på universitetet. När jag är färdig vet jag inte om det leder någon vart eller om den tid jag lagt ner fyllt någon funktion.Visst, för stunden har det gjort sitt men vad blir summan av kardemmumman? Ytterligare ett steg på livets stege utan att komma närmre några mål.

För varje gång så finns det människor som peppar en och säger att det löser sig snart skall du se. Bakom hörnet finns lyckan och det finns någon där ute för dig som snart korsar din väg. Men hur ofta klarar man av detta? Vad gör det för ens egen själ och olycka att höra att det snart löser sig när man ideligen ramlar ner i samma avgrund när man lyckats kravla sig upp för stunden?

Man säger att i varje stund av olycka eller ensamhet så stärks man. Det kanske är sant men i samma stund är det även något annat som stärks. Känslan av att man är totalt misslyckad och att det aldrig blir som man har tänkt. I grund och botten är det bara en känsla man är ute efter och det är känslan av att vara omtyckt och uppmärksammad. Inte med ord eller gester utan med ömsesidig kärlek. Kärlek som känns, inte bara ses eller hörs.

Men jag vet, eller kanske är det bara en önskan, att där ute någonstans finns denna ömsesidiga kärlek. Samtidigt lever man med insikten, i en stund som denna, att det är inte bara upp till mig. Någon annan måste ju samtidigt inse samma sak och det gör det hela mer problematiskt och så långt borta ju längre tiden går.

Nu har jag i alla fall fått skriva av mig. Idag är ingen glädjens dag men så länge inte mailprogrammet säger att det finns nya mail så blir den i alla fall inte värre. Känslan av att jag tappat matlusten stör mig likaså.

(Bildkälla)


Läs även andra bloggares åsikter om livet, funderingar, mål, kärlek, vänskap, vänner, familj, saknad