Jag har rökt i nästan 30 år och närmar mig (eventuellt redan befinner mig i) åldersgränsen då kroppen bevisligen börjar att reagera mot diverse laster och överansträngningar.

Sommaren 2006 gick mamman till min dotter hastigt och utan förvarning bort i en hjärnblödning, endast 39 år gammal. Dottern blev orolig och angående min rökning så sa hon att hon inte ville mista mig också. Jag tog ett beslut och slutade den 1 september 2006. Vad mitt minne säger mig så höll jag mig fram till början av 2007 då jag åter föll i fällan (men höll detta hemligt för min dotter). Jag slutade igen men under sommaren 2007 var det dags igen att ramla i fällan. Jag tog ett nytt beslut den 1 september.

En stor anledning till att jag gått i fällan så många gånger, och därmed fått se besvikelsen i min dotters ansikte, är att jag under 2007 träffade "norska unionen" som röker. Hon gick till en början med på att sluta och allt var frid och fröjd men så började det "osa rök" och det kom fram till slut att hon inte klarade av det. Senaste gången vi ramlade dit var strax innan fotbolls EM när vi var ute tillsammans. Sen blev det som det blev och varje gång det var match så såg vi den på etablissemang och rökte. Nu är det helt kört och min dotter är djupt besviken, jag är besviken och trots min vilja så inser jag problemet.

Min önskan är att dels göra vad jag kan gällande rökningen och eventuell ohälsa för både mig själv och inför min dotter (jag röker dock aldrig i hennes åsyn eller närhet), samtidigt vill jag inte plantera rökningen i hennes vardag. Ytterligare en aspekt är att "norska unionen" under en längre tid torrhostat (vilket hon dock skyller på andra orsaker).

Så hur gör jag?

Jo, jag har tagit ett drastiskt beslut och förmedlat "norska unionen" att är det inte så, att hon tillsammans med mig slutar den 1 september så är vår tid tillsammans över. Min dotter är trots allt det viktigaste och även om man kan tycka att det skall kunna gå att lösa för mig själv så är det tyvärr inte så. Jag känner mig stark utanför mitt hem och om jag lever i en "rökfri miljö" men inte om jag vet att möjligheten finns och om jag skall bli påmind hela tiden med tankar och dofter från närstående. Är det ett orimligt ultimatum? Är det min tro att hon skall klara det så att jag aldrig behöver "verkställa" beslutet? Jag vet bara att om dagen kommer då jag märker att vi inte jobbar tillsammans så blir det ett abrupt avslut. Trots all kärlek. För om vi inte vill det samma så får kärleken sig en törn och min kärlek till dottern och hennes visioner är "törnfri".

Men trots att jag är säker på mitt beslut så kvarstår frågan: Är det ett orimligt ultimatum?


Bildkälla

Läs även andra bloggares åsikter om rökning, barn, vuxna, ultimatum, sluta röka, vardag, kärlek