Man börjar tala om jul och det är väl fint. I år tänker jag dock att se till så att min ständiga önskan genomförs. Jag vill ha delikatessen Spettkaka på julbordet och skall i god tid se till att importera. Då blir det säkert en God Jul!

Tror jag har funnit en bra utgångspunkt och det återstår att se om de kan hjälpa till. Men vet ni vad spettkaka innebär? Titta gärna in på dessa små historielektioner:

Frick´s Bageri
Kristianstadsspettkakan
Åstorps Spettkaksbageri

(Efternotering 1: Fick inom en timme svar från Kristianstadsspettkakan: "Hej. Det går alldeles utmärkt. vi skickar med Schenker. Vi vill ha beställningen ca 10 dgr innan leverans. Ring oss gärna så hittar vi säkert en lösning för dig. mvh X" Det anser jag vara god service och att ta hand om sin business).

(Efternotering 2: Några timmar senare kom svar nr 2: "Tyvärr har vi inte den servicen, vi kan inte skicka spettkakor. Det är dels dyrt, frakten blir ofta mer än kakpriset, dels är det svårt att få den hel till köparen. Spettkaka är ganska så bräckliga. Mvh X" Kanske mer likt det svar jag hade förväntat men trots allt flinar åt nu när jag har svar nr. 1 i minnet ).

Läs även andra bloggares åsikter om spettkaka, spättekaka, jul, bord, julbord, skåne, fricks, spettkaksbageri, kristianstadsspettkakan, bageri

Kolla vem du passar med genom MTV

Som så många andra låter jag ibland MTV vara på i bakgrunden när jag gör något här hemma. Ibland tittar man till den och då har jag lagt märke till en tjänst som MTV tillhandahåller dagens ungdom. När de träffat sin, för stunden stora kärlek, så kan de sms:a in namnen på de båda kära och så får de framtidsutsikterna presenterade i tv-rutan. Så här kan det se ut:






Troligtvis kostar det en slant att få reda på denna "sanning" och MTV kan ju inte använda mer än namnen för sin bedömning. Men med vilken typ av moral erbjuder man denna tjänst? Vad anser man att man skall uppnå? Har någon satt sig ner och funderat till vilken kostnad man "grusar" ungdomars drömmar? Självklart inser många att det inte funkar och att allt bara är på skoj MEN (som käre Tony skulle säga) i dagens samhälle är det den lilla klicken som är viktig. Den stora gruppen klarar sig alltid och tar varandras intryck och normer och forsätter livet. Men den lilla klicken felbedömer och handlar därefter. Jag tycker att MTV skall ta bort den här tjänsten för den gynnar ingen (förutom deras plånbok).

"Heta Linjen"
På tal om intryck och att inte ge "slumpen" en chans. Idag gick jag igenom min dotters mobiltelefon. (Ja, hon är 12 år och hennes privatliv är inte fullt privat ännu. Jag håller koll och anser mig ha rätten till det som förälder i en knasig värld) Då ser jag att hon fått tag i numret till en avart av "Heta Linjen" 0200291291 och tillbringat gårdagskvällen med att ringa dit. Ett nummer som är gratis för tjejer. Vidare fanns andra nummer i Stockholmstrakten med samma innebörd.

Den här konversationen fann jag på nätet (Hamsterpaj, det är inte två som samtalar utan flera som skickar kommentarer):

• - tjenare, någon här som vet vart man kan ringa och ha telesex gratis ? - om ni inte känner för att svara här kan ni skicka ett privat medelande =) tack i förväg!
• - Ring till en tjej, det finnns många av sånna i telefonkatalogen. Fråga henne bara om hon vill ha telefonsex om hon undrar vad du vill.
• - Gratis?... ingenstans om du inte vill ringa till killar, har väl för mig att tjejer ringer gratis på såna linjer ;D Eller varför inte skaffa en tjej och ringa till?
• - Finns inget tråkigare än telefonsex med folk man knappt känner. Du vet att det oftast är kvinnor i 50 års åldern som sitter på de linjerna och utger sig för att vara blonda lisa, 24 år gammal? Jag är din brandman ;>
• - Kollar du aldrig på Insider eller? Det är feta gamlingar som är de unga sexiga brudarna du talar med, när de onanerar lagar de mat eller tvättar händerna. I övrigt finns det ingen, såvida du inte hittar flickvän eller slampa, som telefonsexar gratis. Varför skulle de låta dig runka till deras röst gratis när de tjänar en tjuga i minuten på det annars? För all del kanske det för dig räcker med en minut, men det hör inte hit.
• - ok..är bara så jävla kåt just nu
• - Ta fram en telefonkatalog och leta efter något namn du tycker om, ring och fråga om hon/han vill ha telesex och hoppas på att denne person svarar ja!
• - Ring random flicka med Comviq, förutsatt att du har Comviq kompis.
• - Ring din farmor.
• - Till killarna är det 0200291291, har jag uppskrivet ;D.

Så nu blir det kvartssamtal när hon kommer hem.

(Bildkälla: Logoblink.com)


Läs även andra intressanta åsikter om fostran, mtv, beteendevetare, heta linjen, 0200291291, dotter, mobiltelefon

...snåla gäster bordskamrater!




Vid senaste besöket i Helsingborg så "stod" jag ju för krognotan på 19 personer. Med det menar jag att alla betalat in i förskott och sen så betalade jag med kort på plats. Detta innebar ju att jag betalade notan, 6600:- exakt utan att lägga till något extra. (betalade notan i förväg så att det skule vara klart)

Men eftersom jag dels själv varit i restaurangbranschen och dels även såg den energi som vår kontaktperson på restaurangen la ner på vår kväll så meddelade jag henne vid betalningen att jag under kvällen skulle se till så att personalen skulle få lite utöver. Hon log och tackade. Så när middagen var över och kaffet serverades gjorde jag i ordning en påse och medföljande notering: Tipspåse. Personalen har inte fått något extra. VG lägg bidrag i påse. Sen gav jag påsen till personen sidan om, förklarade och satte mig sen för att studera.

Hon läste, la ner en peng och skickade sen påsen med lapp vidare till nästa, som tittade på lappen och la sen påsen och lappen på bordet för att därefter fortsätta prata med sina väninnor. Efter några minuter så var jag tvungen att ingripa och påpekade för henne att inte låta påsen fastna hos henne utan den skulle skickas vidare. Hon läste igen, slängde ner några småmynt och gav den till klasskamraten mitt emot som läste. Hon fnyste och sa högt att personalen hade ju redan fått betalt och skickade påsen till nästa. Då slutade jag att följa händelseförloppet eftersom jag visste att det skulle förstöra mitt humör och troligtvis få mig att tappa behärskningen. När påsen kom tillbaka efter 19 personer så räknade jag snabbt till 4 st 20kr sedlar och så mynt i motsvarande 20 kr = 100kr på en nota på 6600:- eller så att säga drygt 5 kr /pp. Fantastiskt!

Men, snäll som jag är ( i alla fall omtänksam) så hade jag lite pengar över (en person blev sjuk och kunde inte komma men ville inte ha sina pengar tillbaka, vilka jag dels använde till extra vin för de övriga) och jag tog resterande 150kr av dessa pengar och stoppade ner i påsen. Så nu fanns det i alla fall 250 kr i påsen. Kvällen fortsatte och vi hade ytterligare en timme innan vi skulle bryta bordet för att gå upp till nattklubben som öppnade 23.00. Vi beställde in lite dricka som alla sen skulle betala var för sig. Vi fick in notan och den skickades runt. Det blev problem redan i början så jag fortsatte att konversera med mina bordskamrater i stället. Till slut, efter nån halvtimme, kom så brickan med alla pengarna till mig och man sa att nu stämde det och var en hel del över oxå. Vad bra, tänkte jag och skulle lägga dit påsen med insamlade pengar. Den var tom?? Jag frågade var pengarna tagit vägen och man sa att man lagt ihop allt till ett.

Kände på mig att detta inte blev bra och började räkna pengarna. När jag kom till summan som överrensstämde med notan för all dricka så fanns det knappt 100-120Kr utöver. Med andra ord, merparten av de 150 som jag lagt till tidigare var borta trots att alla ansåg att de betalat och gett mer än vad de skulle. Då tänker man inte längre fantastiskt utan: FY F-N!

Jag lämnade över brickan till servitören, skämdes inombords och vet precis vad de säger där ute i köket. De vet inte mina intentioner för deras skull men vad kunde jag göra? Skälla ut mina klasskamrater? Nej, tror inte det. Det är bara att inse. Individuella beteende har genomslagskraft inom gruppen om den inte är enad i grund.

(Bildkälla: DN)

Läs även andra intressanta åsikter om servering, servicepersonal, tips, dricks, restaurang, snåla, gäster

Om 30 minuter kliver jag på tåget hem till Uppsala igen. Tillbaks till verkligheten (eller är det så att den bistra verkligheten har träffat mig som en genuin örfil just här och nu?) Men det skall bli skönt att komma hem igen och se sina nära och kära.

Jag har tillbringat eftermiddagen med att ta en hel del bilder och det är inte helt otänkbart att "pärlorna" blir publicerade här under morgondagen. Kanske är ni nyfikna på denna sköna stad "Sundets pärla"

Jag ser inte fram mot första turen på min resa, Öresundståget mellan Helsingborg och Göteborg. Opersonligt, kallt och stelt är det minsta man kan döma ut det med. (skillnaden mellan 1:a klass och 2:a är att man får en tidning!?) Resan fortsätter dock i 1 klass på X2000 mellan Göteborg och Stockholm. Hemma i Uppsala igen 22.51.

Vad gör jag under resan då? Skriver tankar och stolpar för tilltänkt bok. Men jag är fortfarande ute på villovägar när det gäller grunderna. Kärleksroman, biografi eller mer åt thrillerhållet?

Vi hörs!

---

Ser fram mot kvällen med vild förtjusning. Ensamheten i hemstaden börjar värka i kroppen och speciellt igår kväll gav den sig till känna. Efter en skön dag i soliga Helsingborg åkte jag tillbaka till rummet. Försökte få tag på någon vän och bekant men stod där med lång näsa. Man är inte längre att räkna med och mycket orsak ligger ju på en själv. Så jag vilade och vaknade vid 22.00. Funderade på att bara återgå til sängen och invänta dagens klassträff men insåg sen att det skulle vara bortkastad tid. Skiftade kläder och var sen nere på stan strax efter midnatt.

Gick till Swea, betalade inträde 80:- (trots att restaurangägaren sagt att hon skulle sätta upp mig på en gästlista) men jag hade på känn att hon skulle glömma bort det och var beredd. Gick till baren för att beställa och beställde Drambuie med is. Det hade dom inte. Ok. Får jag en Southern Comfort med is. Eh, det har vi inte det heller. Ok. Insåg hur det var och beställde en öl. (nattklubben på båten stänger för säsongen efter denna helg så det är förståligt)

Gick sen runt på båten med min öl, såg väl allmänt förvirrad och bortkommen ut och inte kände jag mig mindre ensam när jag var bland människor som dansar, pratar, skrattar och umgås. Som tur var kom restaurangägaren och den följande timmen hade jag sällskap dels av henne, hennes man och lite mingelbekanta. (hon ordnade förresten min Drambuie från restaurangen i kompensation för att hon missade gästlistan ;)

Men jag kände att min kväll var slut och att "narren" på stället inte behövde utsätta sig mer samt även förbrylla andras hjärnor med hur en så vacker pojke kan framstå som en nörd. Tog en taxi hem, för vandra genom Pålsjö skog i mörker har jag gjort för sista gången. Usch! Säkert vackert på dagen men skräckinjagande nattetid. Värsta Robin Hood känslan.

Läs även andra bloggares åsikter om Uggla, mingel, Pålsjö, ensamhet, narr, helsingborg

---

Idag bröt hysterin ut och människor springer runt på stan och skriker att slutet är nära och att staden kommer att utplånas. Yrvaken förstår jag ingenting men så ser jag löpsedlarna och inser källan till all oro. Henke Larsson skall lämna HIF för en ny sejour ute i vida fotbollsvärlden. Kan tänka mig att han blev sporrad av Jörgen Perssons "framgång" under OS. Man är aldrig för gammal, det gäller bara att stå där när bollen kommer. Det är som jag brukar säga om lyckan; Alla kan fånga den, det gäller bara att veta när den passerar så man kan ställa sig i dess väg.

Igår när jag var ute och spatserade, ensam i regnet, passerade jag två tjejer som stod och samspråkade. Av deras hudfärg att döma så härstammade de, eller mer troligt deras föräldrar, från ett afrikanskt eller centralamerikanskt land. Men det var språket jag la märke till. Hur kommer det sig att alla skåningar och skånskor med invandrarbakgrund låter som Zlatan? Kvinna som man. Är det naturen och språkfunktionen som ligger bakom eller är det något som man lagt sig till med efter Zlatans "ikonförklaring"? Hur det än ligger till så var det ett underhållande ögonblick att höra denna mörkhyade kvinna med Zlatans röst.

Jag känner mig som "en främling i mitt eget land". I staden där jag bodde och växte upp existerar bara minnen och det var en sorgens stund när jag i regnet traskade hem igår kväll. Jag hade så önskat att det fanns några band kvar men alla har ju tyvärr passerat till en annan värld. (som Claes Malmberg en gång kallade det i egenskap av Ronny Jönsson; Till en vicevärld) Jag tog en "tura" och till och med det kändes som att "tiden har passerat". Kanske var det för den opersonliga båten "Aurora" som helt saknade 80-tals känslan och istället gav mig känslan av tunnelbana. Ett transportmedel till för att ta människor från en plats till en annan utan att ge dem en upplevelse på vägen. Tror jag skall ge det en chans till igen ikväll. Då tar jag en annan båt.

Jo, det var så sant. Det är inte lätt förstå vad "tura" innebär för en som inte upplevt det. När jag satt där på båten, med min jäger och öl (65:-), skickade jag ett sms till "norska unionen"; "Nu är jag på väg till Danmark för att "tura" och sitter med en öl och jäger". Snabbt kom svaret; "Jaha, vad kul. Kommer du tillbaka i morgon då? Är det mycket folk på båten?" Jag svarade med ett skratt och att det tar 20 minuter över och så åker man tillbaka igen i ytterligare 20 min. För en upplänning relateras alla båtturer till en Finlands- eller Ålandskryssning. Något som kan skrämma slag på den mest kärleksfulla relationen.

Idag skiner solen över Helsingborg, trots hysterin med Henke, och det skall bli skönt att strosa runt i minnenas kvarter. Vad som slagit mig är hur underbar denna stad är. Så internationell, så continental. Vackra människor som andas livslust och världsvana flyter runt i en stad som hela tiden förändras för att smälta in i ett globalt "hänga-med-och-erbjuda perspektiv. Alla pratar med alla, bussen är billig och chaufförerna hjälpsamma. Kanske är det så jag skall tillbringa mina tre dagar som jag har kvar här. Åka buss och prata minnen med chauffören.

Gud, vad gammal jag är.

Hjääälp!


Läs även andra bloggares åsikter om Helsingborg, Henke, tura, minnen, Zlatan, språk

Så har det hänt igen. Reklamen kom (hur gick detta till när det står "INGEN REKLAM TACK!" på ytterdörren?) Jo, nu minns jag. Reklamen kom tillsammans med en annan vara som jag redan fick. Aha, är det därför som de samarbetar? För att komma förbi skyltar som hindrar dem från att komma fram. Självklart!

Nåja! Så här löd i alla fall texten som jag föll för:

"Gammaldags Jul
Ja tack! Jag vill gärna få mina två första kuvert (mat-/förrättstallrikar samt glas) i servisen Gammaldags Jul för endast 1:-! Därefter får jag ett nytt kuvert en gång i månaden så länge jag själv vill. Servisen består av 12 kuvert och jag betalar endast det förmånliga samlarpriset 129:- per del. Porto och exp. avgift 49:- tillkommer för varje leverans.
Läs även andra intressanta åsikter om postorder, fyrklövern, jul, servis, dotter, lurad, samlare, investering

---

Jag och dottern, 12 år, står i kön till kassan i den lokala livsmedelsbutiken, ICA Sävja. Hon har blicken på bilagorna och så fastnar hon med blicken, vrider lite på huvudet och ser nollställd ut.

-Pappa......Är det där en man eller kvinna? frågar hon och nickar mot Expressens korsordsbilaga?

Jag lutar mig framåt och ser att det är.....Annika Lantz som ligger där utvikt (nej inte naken) och jag svarar dottern att det är en kvinna. Dottern ser ännu mer förbryllad ut;

- Ibland klär ju killar ut sig till tjejer..och kolla, hon har ju hår under armarna!
- Ja, vad är det med det då? (säger jag mest för att kolla reaktionen).
- Åhhh, svarar hon med ett gny och visar sitt ogillande med en grimage.
- Kan inte tjejer ha hår under armarna? frågar jag pedagogiskt.
- Jo...nej...men...äsch kolla ansiktet då, hon ser ju ut som en kille.
- Haha, ja det gör hon kanske. Hon är komiker, avslutar jag.
-Förstår det, säger min dotter och går bort till videoavdelningen i stället.


En parantes. Annika och jag fyller år på samma dag, 9 mars.

(Bildkälla: Teflonminne )


Läs även andra intressanta åsikter om annika, lantz, utvik, komiker, ica, expressen, bilagor, korsord

---

Kommer precis hem från en utflykt med dottern till Stockholm. Besök hos privattandläkaren och sedvanlig fika där vi på bästa akvariemanér kunde iaktta invånarna. Det var då jag såg det. Staden är full av genuina modefreaks men även en avart som i godan tro endast kan klassas som "copycats". Man lägger märke till dom efter ett tag och kännetecknet är dels att deras outfit helt enkelt inte passar deras personliga utstrålning. Plaggen de inhandlat sitter helt enkelt fel på dem men de har ett självförtroende som gör dem helt blinda. Det yttersta kännetecknet är en axelväska som sitter limmad på höften och axelbandet går snett över bröstet snarare som ett koppel än en detalj i kostymen. Vi pratar manliga individer. Det är som om de försöker hänga med i utvecklingen och trendhavet men lyckas mer ramla ner i ett patetiskt ingenmansland. Nej, skaffa er en coach eller modemedveten partner så slipper ni stå ensamma i baren när pengarna är slut.

På tal om outfit så hittade vi förresten ett roligt ställe som huserar i gamla Röda Kvarnbiografen, Urban Outfitters. Coolt ställe, speciellt för presentköp, och jag hittade ett par tygskor som jag kände var Jag :)

Många gånger har jag reflekterat över ett fenomen som jag inte riktigt vet hur jag skall ställa mig till. Det gäller Uppsala Buss (Upplands lokaltrafik, UL). Med tanke på bussolyckor som varit aktuella så blir man lite extra kritisk och man lägger då märke till fenomen som man inte skulle reagerat över annars.

Det här gäller busschaufförer som av en eller annan anledning åker med bussen (det kan vara till garaget, till annan tur eller bara hem) Att de är chaufförer syns ju på deras uniformer och att deras kassa ibland hänger över axeln. När de kliver på kommer de aldrig längre än till kortläsaren och där stannar de. Därefter snackar de oavbrutet med den som kör bussen tills det att de kliver av. Jag lyfter på blicken och noterar texten "Samtal med föraren förbjudet under körning" sänker blicken 5 cm och ser ytterligare en skylt med samma text! Om jag skulle ställa mig där framme och snacka hela vägen för att jag känner mig ensam eller glatt social skulle jag bli anmodad till min plats (helt korrekt) Men är risken för olycka och bristande uppmärksamhet mindre om de båda som samtalar är chaufförer? Borde inte vederbörande föregå med så kallat "gott exempel"?

Självklart har jag suttit där och tänkt; "Nä, nu skall jag går fram och fråga vad som står på skylten". Man vill ju liksom få reda på vad de eventuellt svarar och hur de tar sig ur situationen men (som Tony Irwing skulle ha sagt) så sitter man snällt kvar. Man vill inte ställa till en scen. Jo det vill man egentligen men man vill inte bli stämplad som en besserwisser eller "grinig gubbe".

Det får mig att tänka på ett annat lite liknande fenomen. När man sitter på restaurangen och får dålig mat eller service och man oavbrutet under middagen beklagat sig för sittande sällskap med hur illa allt är och ilskan liksom bara kokar. När till slut servitören/trisen dukar av och frågar; -Smakade det bra? svarar man helt sonika -Ja...?? Vid ett enda tillfälle har jag gått ifrån detta märkliga beteende och verkligen sagt vad jag tyckte, vilket resulterade i att personalen stannade upp och tittade på mig som om jag var från en annan planet och övriga gäster runt omkring tittade och undrade om jag inte fått något på länge. Hallå!! Det tog 1 ½ timme innan vi fick beställa!! Mina lammkotletter var för hundan RÅA!! Mitt sällskap fick sin mat 30 minuter innan jag och jag fick därför äta själv!! Men jag lovar, jag skall aldrig besvära er igen med att ge uttryck för min dåliga smak att inte ha överseende med detta. Inte ens om jag betalar 300:- för det!

För övrigt har jag börjat notera en sak till. En del personal serverar maten och säger sen; -Hoppas det smakar bra! Min undran blir då; Varför hoppas ni det? Vad har ni gjort med maten? Brukar den inte smaka bra? Är du skeptisk mot det som du serverar? Nej, snälla, önska mig gärna smaklig måltid och låt mig inte få tron att jag kanske kommer att må illa när jag ätit.

Bildkälla buss: NTF Uppsala
Bildkälla restaurant: Hell's Kitchen (Fox Broadcasting Company)


Läs även andra bloggares åsikter om uppsala, buss, lokaltrafik, chaufför, varningstext, olyckor, hell's kitchen, servitör, servitris, mat, restaurant, restaurang, servering, katalin

Är du drabbad av "banansyndromet"? Sätt dig ner och fundera länge och väl. Det är nämligen ett helt sjukt beteende men ack så vanligt.

Du är i livsmedelsaffären och hamnar på frukt och gröntavdelningen. Går fram till bananerna och så står du där. Tittar ut över havet av dessa gula härliga frukter och ser att de ligger i klasar. Det finns klasar om tre, klasar om fyra osv. Det finns oftast klasar som innehåller allt från två till fem sex bananer. Men du noterar inte detta utan i stället för att ta en klase om tre bananer så tar du upp en klase om fem och bryter av tre för att lägga tillbaka två.

Hmmm ... Senare på dagen så kan man notera (ja, inte du för du har gått hem och sitter där och smaskar bananer i godan ro)att kvar vid affärens banancommunity finns det en hög med singelbananer och klasar om två.

Med andra ord, människan till och med påverkar bananerna att drabbas av samhällets moderna individualisering. Bananer likväl som människor mår bäst i grupp. Utan gruppen blir de kvarglömda, ruttnar och är inte annat än "waste".

Kan tänka mig att du nästa gång, där vid banancommunityn, tänker innan du besinningslöst river av en eller två bananer helt instinktivt.


Bildkälla: Hawaii Fruit Net (högerklicka på bilden, öppna bilden och förstora så får du en fin översikt över bananvärlden)



Läs även andra bloggares åsikter om banan, livsmedelsbutik, ica, frukt, grönt, community, klase

I morse kom min dotter och väckte mig på sängkanten. Med sig hade hon sin hamster och ( av ren kärlek ) lät hon den krypa på sängen, min säng, så att den ( av ren kärlek ) kunde väcka mig ( rent kärleksfullt ).

Nu är det ju så att när en hamster skall visa sin kärlek så gör den det på ett speciellt sätt. När den känner att den trivs och liksom vill bo in sig så gör den det genom att lämna en liten skvätt....en skvätt av sitt elaka stinkande frätande illaluktande urin. Vet ni hur ihärdigt hamsterurin lukt...stinker?? Det är ta mig tusan helt otroligt vad en ml av denna syra genomsyrar hela lägenheten. Trots att jag vädrat, skiftat lakan och nästan renoverat lägenheten så finns det kvar.

Min dotter är inte hemma nu....men det är hennes hamster...

Mvh "Sweeny Gordon"


Bildkälla: Original Prop Blog

Läs även andra bloggares åsikter om hamster, paj, hamsterpaj, urin, kärlek, lukt

För en månad sedan ringde det i telefonen, min dotter svarade och jag hör hur hon tveksamt mumlar och liksom vill räcka över luren till mig så fort som möjligt men ändå lyssna på den som talar. Hon tittar på mig, håller för "talsnäckan" och säger att det är nån konstig herrre men hon förstår inte vad han säger. Sen får jag luren.


- Ja, det är B, säger jag försiktigt.
- Hej, B! Det här är D! (Säger mannen på världens bredaste skånska).
- Eh, jaha!
- Ja, jag förstår om du låter lite chockad men jag är din halvbror!
- Öhh..!! Okej. Hej! (jo, jag känner till denna bror som jag aldrig träffat men som kom till ett par år innan mig)

Han börjar i alla fall fråga det ena och det andra om mig och berättar lite om sig själv. Han övergår till att fråga om vår biologiska far (som gick bort i cancer 2004) och sen 1980 bodde i USA. Han, den som ringde, har tydligen inte träffat honom och blev lite överraskad att jag varit över där två gånger. Sen säger han att det vore trevligt om vi kunde träffas. Tyckte jag med. Det skulle vara trevligt att träffa någon som är av samma blod fast 40 år senare. Om det inte var för fortsättningen av samtalet....

- Har du hört något från någon sen L gick bort? frågar han "helt appropå".
- Nej, jag har faktiskt inte hört något. Men det var likadant när farmor gick bort. Ingen hörde av sig och jag fick reda på det när L sa det i ett mail. (hade jag själv hållt kontakten så hade det kanske gått fortare att få reda om det)
- Ja, för det är någon som varit inne och rotat i boupptäckningen.
- Jaså, ja det känner jag inte till tyvärr (vad vill människan efter snart 50 år?)
- Jag är inte ute efter några pengar men man vill ju att allting skall gå rätt till, urskuldar han sig.

Vad jag nu säger under telefonsamtalet och tänker, överensstämmer inte riktigt. Men hur kommer det sig att människor som inte intresserat sig, helt plötsligt får ett intresse när personen går bort? Vad spelar det för roll om någonting "går rätt till" eller "fel till" när man inte haft någon kontakt innan? Framför allt om man inte är intresserad av vad som eventuellt bjuds. Vad är det som måste gå rätt till? Vad kan han ha i åtanke som jag missar? Är det ett sätt för honom att ,när det kanske inte är försent, få en viss kontakt med sin biologiske far. Göra rätt för sig? Eller är det faktumet att hans far emigrerat till USA och då vankas det dollars vilket får en att bli temporär dödsbopolis.

Tyvärr dog intresset för denna nyfunna halvbroder lika fort som det föddes. Människor som gillar människor för personen och inte det runt omkring tilltalar mig. Kvinnor som män. Brödrar som systrar. Knoll som Tott :)


Läs även andra bloggares åsikter om fonus, arv, boupptäckning, dödsbo, halvsyskon, syskon, bror, skåne, usa,

Idag är det dags för bröllopet och vi skall snart iväg. Gillar inte bröllop riktigt. Man blir placerad vid en främmande kvinna till höger om sig, som man i två timmar skall underhålla och sen förväntas man att dansa första dansen med henne. Håller just nu på för fullt att köra in repetoaren men har bara material för en halvtimme. Usch! Och så var det de där dansstegen. Hatar foxtrot och vals!. Äsch, det får bli något improviserat. Afrikanskt kanske.

Egentligen skulle man kunna stanna hemma och titta på tv i stället. Jag har ju faktiskt betalat min licens och borde utnyttja den. Vet vilken plåga det kommer att bli med maten. Laktosfritt? Jo, tjena. Sen sitter man där med gaser och skruvar på sig medans bordsdamen undrar vad det är för en trög jäkel hon fått sidan om sig och så koncentrerar hon sig på mannen mitt emot i stället. Jo jo, har varit med förr, förstår ni. Men kyrkan blir kul. Undrar om man skall smyga med mp3:n?


Läs även andra bloggares åsikter om bröllop, vals, foxtrot, bordsdam, bordsherre,

Klockan 09.00 hade jag tid hos frissan. Ringde igår och beställde och fick uppgiften att min vanliga söta goa rara trevliga frisörska fortfarande var på semester. Men, imorgon skall vi på bröllop och då vill man vara fin så, det blev att acceptera en annan. När jag sitter där och väntar tittar hon ut, min vanliga söta goa rara trevliga frisörska och det visar sig att de fått sjukdom och allt blir för mig som vanligt. Hallelulja!

Nyfrissad (härlig känsla men inte som det skall vara vilket man fixar hemma sen) går jag och fikar på Wayne´s Coffee (för de har världsgoa sojalatte) och när jag sitter där, på uteserveringen redo att springa om det skulle dyka upp en geting (läser i tidningen att det blir invasion snart) så påminner telefonen mig om att jag inte får glömma att gå till apoteket och köpa nagelstärkare, nagelbandsolja och nagelfilar. Promenerade en stund på stan, köpte en ny skjorta, förlåt vänner, jag menar ju självklart shoppade en ny skjorta. Fick även tag i en härlig näsduk till min ljusgråa Batistinikostym som jag shoppade för ett par veckor sedan.

Frissan, nagelvård och shoppa. När jag summerar min förmiddag så ser jag ju att det finns problematiska inslag i min så förväntade manliga vardag. Men det kändes skönt, så man kanske skall planera in en dag i månaden när hormonerna får röra sig fritt inom en och alla fördomar, band och normer utestängs. Det roliga var att killen på apoteket hade svårt att uttrycka sig när jag började tala naglar och nagelband och frågade vilken nagelfil han tyckte var bäst. Han såg ungefär ut som killen i telecombutiken i julas när jag stod och valde mellan en svart eller rosa Sony Ericsson och jag valde den rosa. Han fick ju byta ut lådan med den svarta som han redan tagit fram.





Läs även andra bloggares åsikter om shopping, naglar, nagelband, nagelfil, batistini, bröllop, frisör, sony ericsson, fördomar, normer

Hur kommer det sig att en del människor anser sig ha rätten att nedvärdera andra, oftast okända människor, för att de inte har samma åsikt eller är socialiserade på samma sätt?

Är det verkligen "de andra/den andre" som det är fel på när man själv efter bara ha läst lite text kallar dem/den för idiot, psykon, puckon, värdelösa människor eller vad det nu kan vara? Hur kommer det sig att man höjer sig själv så till skyarna och tror att man representera något ultimat tillstånd och ser motsatsen som näst intill psykotiskt? Oftast sker det här tillsammans med uttryck som : "Jag bryr mig inte" vilket tydligen i själva verket är precis vad man gjort. Man har bemödat sig att dels tänka tankarna men oftast ( i bloggar) även brytt sig om att tala om hur värdelös denna person är som inte passade en själv.

En tanke är, att oftast sker detta när den andre hinner säga först det som man själv tänker och detta gör att man utsätter sig själv för en kortslutning. Man skall ge igen på något som man i själva verket tänkte själv samtidigt. Eftersom man då sitter i en sits där man i sin ensamhet har blivit degraderad måste man omedelbart höja sin egen status igen och då genom att t.ex blogga om det så att man bland "vänner" får tillbaka sin status, får lite medhåll eller kanske enbart skriva av sig.

Receptet är troligtvis att man får sån självkänsla att man verkligen inte bryr sig och i stället inser att olikheter finns. Många gånger sker detta i samband med en besvikelse över en situation som man i förväg redan gett önskescenario. Hela tiden handlar det om hur man själv föreställer världen. Att kalla andra för idioter när de inte är som du, talar ett tydligt språk hos dem som du verkligen vill skall bry sig.


Läs även andra bloggares åsikter om självkänsla, värderingar, åsikter, syndrom

Jag har rökt i nästan 30 år och närmar mig (eventuellt redan befinner mig i) åldersgränsen då kroppen bevisligen börjar att reagera mot diverse laster och överansträngningar.

Sommaren 2006 gick mamman till min dotter hastigt och utan förvarning bort i en hjärnblödning, endast 39 år gammal. Dottern blev orolig och angående min rökning så sa hon att hon inte ville mista mig också. Jag tog ett beslut och slutade den 1 september 2006. Vad mitt minne säger mig så höll jag mig fram till början av 2007 då jag åter föll i fällan (men höll detta hemligt för min dotter). Jag slutade igen men under sommaren 2007 var det dags igen att ramla i fällan. Jag tog ett nytt beslut den 1 september.

En stor anledning till att jag gått i fällan så många gånger, och därmed fått se besvikelsen i min dotters ansikte, är att jag under 2007 träffade "norska unionen" som röker. Hon gick till en början med på att sluta och allt var frid och fröjd men så började det "osa rök" och det kom fram till slut att hon inte klarade av det. Senaste gången vi ramlade dit var strax innan fotbolls EM när vi var ute tillsammans. Sen blev det som det blev och varje gång det var match så såg vi den på etablissemang och rökte. Nu är det helt kört och min dotter är djupt besviken, jag är besviken och trots min vilja så inser jag problemet.

Min önskan är att dels göra vad jag kan gällande rökningen och eventuell ohälsa för både mig själv och inför min dotter (jag röker dock aldrig i hennes åsyn eller närhet), samtidigt vill jag inte plantera rökningen i hennes vardag. Ytterligare en aspekt är att "norska unionen" under en längre tid torrhostat (vilket hon dock skyller på andra orsaker).

Så hur gör jag?

Jo, jag har tagit ett drastiskt beslut och förmedlat "norska unionen" att är det inte så, att hon tillsammans med mig slutar den 1 september så är vår tid tillsammans över. Min dotter är trots allt det viktigaste och även om man kan tycka att det skall kunna gå att lösa för mig själv så är det tyvärr inte så. Jag känner mig stark utanför mitt hem och om jag lever i en "rökfri miljö" men inte om jag vet att möjligheten finns och om jag skall bli påmind hela tiden med tankar och dofter från närstående. Är det ett orimligt ultimatum? Är det min tro att hon skall klara det så att jag aldrig behöver "verkställa" beslutet? Jag vet bara att om dagen kommer då jag märker att vi inte jobbar tillsammans så blir det ett abrupt avslut. Trots all kärlek. För om vi inte vill det samma så får kärleken sig en törn och min kärlek till dottern och hennes visioner är "törnfri".

Men trots att jag är säker på mitt beslut så kvarstår frågan: Är det ett orimligt ultimatum?


Bildkälla

Läs även andra bloggares åsikter om rökning, barn, vuxna, ultimatum, sluta röka, vardag, kärlek